Jag betalar inte! Jag betalar inte!

Lagom bakfull skulle jag åka hem till mina föräldrar för att fira min födelsedag.

Som vanligt betalade jag bara en bit på vägen för att spara pengar. Det brukar funka. Konduktörerna bryr sig oftast inte även om jag vet att de märkt mig.

Det funkade den här gången också ända till vi nästan var framme.

Konduktören identifierad som min ex gymansiekamrat och kräver nu att jag skall betala hela vägen.

Jag säger du slänger av mig vid nästa station punkt, jag betalar inte. Dom andra passagerarna tittar skrämt bort. I Sverige brukar vi betala och hålla käften. Jag brukar betala och hålla käften. Jag säger att jag är pank försöker vara trevlig. Hon är bestämd jag ska betala. Alla ska betala.

Men idag tålde jag inte moraliseringar. Att konduktören är upprörd över att jag ljugit för henne.

Sånt tål jag inte. Jag laddar för konflikt, handen börjar skaka lite som den gör när den fylls av adrenalin. Hon hotar med att ringa polisen. Jag vet att hon kan göra det. Men jag vet också att dom aldrig hinner fram i tid i den småstaden som jag kommer ifrån. Hon börjar käfta.

- Du kan väl ta bilen eller låna pengar om det inte passar, alla måste betala.

Som att jag skulle trolla fram en bil ur bakfickan det är ju därför jag sitter här utan biljett.

Vad har hon att förlora på att låta mig sitta kvar?

Men hon har moralen, stoltheten, alla måste betala.

Det är svårt att återge grälet exakt. Kanske lägger jag till lite här och där för att återta vad jag ville säga. Kanske hade det varit mer strategiskt att vara trevlig, be om ursäkt, betala och skämmas. Men jag skäms fan inte. Skammen är våran värsta fiende. Jag tror att skammen att bli tagen av kontrollanter är en orsak till att många inte betalar. Om vi kan ifrågasätta den och jiddra med kontrollanter och konduktörer och vägra skämmas har vi vunnit en liten seger. Sen är det klart att det i längden inte funkar att ensam käfta med biljettkontrollanterna. Nästa gång jag åker med samma nitiska plikttrogna jävla konduktör kommer jag att tvingas betala för denna och nästa resa. Men jag ser det ändå som en seger. Jag fantiserar ofta om att hålla brandtal om jag blir tagen av kontrollanter. Och de var ju lite vad jag gjorde idag. Ett brandtal om hur jävla hunsade vi är i Sverige att vi tvingas gå på skitiga jävla bemannings eller timanställningar och inte vet om vi har jobb imorgon eller inte.

Hon har också vart fast i vikarieträsket och menade att vägen ur det är att sköta sitt jobb bra och vara noggrann. Hon verkade nöjd med att SJ äntligen går med vinst igen. Längre kom vi inte. Jag gick kokande av tåget utan att ha betalat. Men med huvdet högt utan att känna skam. Och kanske påverkade mitt agerande henne och andra som satt i närheten.

Kommunikation

Igår träffade jag en person som var med på rekryteringsdagen. Hon var lyckligt lottad och fått jobbet. Företaget hade tydligen hårdgrillat hennes referenser. Alltid en bra erfarenhet men det känns inte roligt att ha spelat teater en hel dag och gått och oroat mig för vad som var rätt och fel i skådespelet. Jag antar att jag snart får ett mail om att jag inte var den lyckligt lottade till 20 garanterade timmar i månaden.

Vi är så jävla hunsade i Sverige. Det är det som gör att dom kan köra med oss så här. Det finns alltid en arbetskraftreserv. Nästa gång måste jag le ännu bredare, spela ännu bättre. Låtsas vara någon annan ännu mer. Jag tror att det oftast är där jag faller i intervjuerna jag försäger mig lite grann och så är det kört. Sen tar det ett jävla tag innan jag orkar söka jobb eller ens gå på intervju igen. Det känns skit att stå utanför. Väl på arbetsplatserna har vi ju oftast ganska så mycket spelutrymme att göra lite vad vi vill. Det är väl därför de vill försäkra sig om att vi ska vara lojala.

En annan arbetslöserfarenhet på sista tiden var på en träff med ett bemanningsföretag. Vi var ett gäng arbetslösa och studerande i alla åldrar. Vissa skulle precis in i aktivitetsgarantin. Andra ville dryga ut studiemedlen lite, en del var föräldrar och panka. Företaget var peppade på att jag var kompetent och försäkrade mig om att jag snart skulle vara ute i jobb.

Jag var dum nog att ta initiativ till en epostlista emellan oss vikarier. Visst var de andra intresserade men sen jag skickade ut det första meddelandet om gemensamma problem och möjligheter till kommunikation och kamp har jag inte hört ett dugg ifrån företaget eller någon av arbetskamraterna. Jag kanske är konspiratorisk men jag har fått för mig att någon av de andra vikarierna har skickat vidare mitt mail till företaget. Så det känns inte så kul. Företaget ringde och jagade mig i början men nu svarar dom inte ens på mina mail.

Företagen är livrädda för att vi kommunicerar med varandra. Men vi är i ständigt underläge.
Så vi måste hitta nya vägar att kämpa och kommunicera i det nya bemannings och vikarie träsket kallat Sverige.

Vår, vård och åttonde mars

Det var fredag kväll och jag och några kamrater hade just korkat upp den första vinaren för kvällen. Marie har jobbat i hemtjänsten ett tag nu och är måttligt trött på det. Hon kan bli lasad men har ingen lust. På sin runda tvingas hon ta hand om en psyksjukperson som gör allt hon kan för att förnedra personalen. Tänk er att ha en svärande brukare på en sida och en gråtande arbetskamrat som inte klarar pressen på andra sidan. När hon sedan tagit mod till sig och klagat hos chefen, och krävt att henne kamrat ska få slippa just den brukaren, så får hon till svars att hennes arbetskamrat är oproffsig som inte kan hantera pressen. En annan vikarie nickar glatt med chefen och instämmer att hon är oproffsig.
Ett sånt jävla svin. ( den andra vikarien allstå)
Enade vi stå söndrade vi falla.

Jag blev tagen av berättelsen och gick och hämtade några av de tusentals förenadevårdare (http://www.forenadevardare.se/) klistermärkena jag fått med mig ifrån Malmö sist jag var där. Kändes ju lite trottigt att pracka på någon lite klistermärken efter en sådan berättelse. Men jag tycker att alla berättelser är intressanta och att vi kan lära av varandra genom att sprida erfarenheter. Just Hemtjänsten verkar vara extra utsatt för nedskärningar. På mitt vårdkneg i handikappvården har jag en arbetskamrat som gjort 20 år i hemtjänsten. Ibörjan var det ett trevligt arbete med mycket kontakt med människor. Men under åttiotalet gick allt åt helvete. Utan tid att tala med gamlingarna framstod handikappvården som ett humanare alternativ. En annan kamrat ska snart gå i pension och planerar att boka tid på förvaltningen bara för att ge cheferna fingret och be dom dra åt helvete lagom till pensionen. Sånt är inspirerande att höra.

En annan inspirerande sak är kampdagen åttonde mars. Själv firade jag med att vandra med i den lokala demonstrationen. Ett glatt tåg med hela vänstern representerad och en polisbil i fronten. Efter tal rörde sig demonstrationen till en statlig institution för inspirerande normkrossande teater. Snygga lokaler men om man ska tvingas lyssna till politkerdebatt bara för att ta del av den huserar jag hellre på gatan. Det är fint med samförståndet i Sverige. Hur rörelsen liksom kan bekräfta att vi lever i en demokrati på detta viset.

Så är det vår också. Jag har sett blåsippor och vitsippor. Hoppas kunna ladda upp bilder.

Skådespelssamhället

Det luktar nytt i konferenslokalen. Vi slår oss ned vid bänkarna och blir inringade av ett 15 tal managementmänniskor. En vidrigt smilande lönnfet ledare presenterar. Vi sitter lydigt i bänkarna och ler och svarar "ja" och "bra" på alla hans frågor. Det är rekryteringsdag och vi ska spendera hela dagen med att utsättas för förnedrande tester och intervjuer.

Dom flesta av oss är arbetslösa och studenter, en del har lyckats få ledigt från sina vanliga kneg för att pröva lyckan på rekryteringsdagen. Vi får gärna prata med varandra emellan varven men inte om vad som sägs i intervjuerna. Vi konkurrerar ju faktiskt om jobben. Folk tar det där med konkurrensen på allvar tills en tjej bryter isen och börjar snacka om intervjuen. Det är skönt att få spy ur sig hur pressad man känner sig och att företaget är så snålt att de inte bjuder på lunch.

Jag hade talat med en kamrat som arbetar på företaget. Han uppmanade mig att lägga all ideologi och alla ideal åt sidan. Att jag skulle klä mig prydligt och bara le och spela med i deras teater. Och det var precis vad jag gjorde. I rollespelen vi blev utsatta för krävde dom att vi skulle ta ställning till bakfulla kamrater och folk som spred rykten mot företaget. Dom sa:
- Vad hade du gjort om det var ditt företag?
Min kamrat hävdar att dom är på jakt efter minsta uns av olydnad. Jag har snackat så mycket blaja idag att jag måste skriva den här texten för att övertyga mig själv att allt jag sa var lögn.

När företag använder avancerade metoder för att på ett tidigt stadium hitta dissidenter måste vi spela med i deras skit. När vi väl är inne kan vi skära av repen på teatern så att tyngder faller i deras huvuden. Jag hoppas att mina ansträngningar inte är förgäves och att jag får det här jobbet. Jag börjar bli mer frustrerad då isolationen tränger sig på.

Kontroll

Jag läste i Metro för ett tag sedan att Västrafik ska satsa på serviceinriktade biljettkontrollanter. Jag tycker att idén ifrån början är ganska korkad. Jag skiter väl i om jag får en tilläggsavgift med ett léende eller inte.

Häromdagen gled jag på spårvagn nummer sex imot korsvägen. Jag träffade en bekant och slog mig ner brevid honom för att snacka lite. Märk väl att det var en av de nya spårvagnarna som erbjuder mycket mindre sikt än de gamla hederliga.

Jag hade således ingen chans att få syn på de civila kontrollanterna. Två tillsynes föredetta värstingar som lika gärna hade kunnat jobba för ett kriminellt gäng. En tystlåten surmulen gubbe. Jag har ovanan att resa utan ett hundrakort eller sms biljett i högsta hugg. Och var därför chanslös att undkomma kontrollen.

Min reskamrat hade färdbevis men jag var tvungen att erkänna att jag reste utan. Jag tänkte djävlas med dom och hävdade att jag inte hade leg eller kom ihåg mitt personnummer. Dom ringde polisen och jag gav med mig. Skulle ju trots allt dra och simma.

Jag har vana att ha med mig min kamera i syfte att fotografera civila kontrollanter. Att bli överrumplad i kontroll är inte så enkelt som man tror. Jag vågade inte ens ta upp kameran med tankte på kontrollanternas bistra och något aggressiva uppsyn.

Det är alltid bra att fördröja kontrollanterna. Jag har tänkt lära mig någon nazists i min ålders personnummer utantill för att uppge dennes personnummer och således undslippa bot.
Det värsta jag vet är när kontrollanterna vill predika moral. Den av kontrollanterna som såg mest galen ut förklarade för mig hur det är att vara fast i kriminalitet och missbruk. Att det inte är värt att dra på sig en anmälan.

Tja han gör sina val och jag gör mina. Som tur var är jag medlem i planka.nu och tilläggsavgiften betalas av bötesfonden. Jag har alltid inbillat mig att jag ska ställa mig upp på vagnen och hålla brandtal emot biljettkontrollanterna för avgiftsstrejken.
Men inte fan vågade jag det.

Nu när kontrollen skärps, avgiften höjs och priserna sänks måste vi plankare hålla ihop. Det räcker inte att bara bedriva försäkringsverksamhet. Vi kan inte respektera enskilda kontrollanters integritet genom att hänvisa till att dom också är arbetare. Om vi fotograferar och hänger ut dom kan vi tvinga Västtrafik att ändra rutiner.

Vi kan hjälpas åt och varna varandra när vi ser kontrollanter. Vi kan underminera hela storkontrollsystemet genom att organiser a oss genom storvarningar, såsom skedde vid storkontrollen i Bellevue se: http://ponnybrigaden.wordpress.com/

Även ni som inte plankar kan hjälpa till. Kampen är lika mycket moralisk som materiell. Hur många väljer inte att betalal p.g.a inbilningar att det är pinsamt att åka fast? Får man inte sura blickar om man går på vagnen utan att stämpla det fåniga kortet (en aktivietet tillsynes totalt meningslös). Ni kan varna när ni ser kontrollanter eller skicka sms till era kamrater som plankar. Det är bara tilsammans som vi kan göra kollektivtrafiken gratis. Inte genom att kräva reformer utan här och nu genom avgiftstrejk.