Gör inte mer än du måste

- Jasså du kallar det också för arbetsköpare. det fick jag dåligt betyg i samhällskunskap för att jag gjorde. Men det är det ju ingen som gör längre. Det var ju på 70 talet när det var lite mera rörelse.

Vi har hittat varandra. Båda två är vänsterister på olika sätt. Hon är med i vänsterpartiet och ny på jobbet. Jag är med i SAC´s vårdsyndikat och timvikarierar. Hon verkar ha svårt att ta det lungt och engagerar sig i och fösöker prata med brukarna hela tiden.
Emellanåt svär hon om att hon redan tröttnat på dom. Jag säger men skit i dom då. Gör inte mer än du måste.

- Min son har gått med i Ung vänster men ingen av oss kan demonstrera på första maj för vi jobbar. Jag antar att partiet klarar sig utan oss.
Jag gillar inte vänsterpartiet men försöker ändå peppa. Vem fan vill jobba på första maj.
- Men sjukskriv dig då. Man kan ju inte jobba på första maj!
Hon suckar bara till svar.

Hon kommer ifrån äldrevården och har jobbat på samma ställe i 25 år. Det verkade som att det fanns något slags kollektiv där som gjorde lite som dom ville och sket i direktiv uppifrån. Hon var inte del av det, bara bitter. Hon tänkte ringa till chefen och be honom ordna upp det. alltså splittra kollektivet.

Tänker nog att det känns skit att stå utanför ett kollektiv i så många år.
Det kanske är därför hon är bitter. Eftersom vi båda är vänsterister är jag ändå ganska frispråkig. Man kan liksom lägga allt lite på ett ideologiskt plan.

Jag brukar läsa på arbetsplatsen när det inte är något att göra. Det är skönt. Jag slipper titta på TV och känner att jag kan utvecklas på jobbet. Ingen har sagt nåt innan men hon reagerar. Hon säger att folk kan ta illa upp. Speciellt om en anhörig skulle besöka. När hon tagit studenten hamnade hon på en brödfabrik i tre månader. Erfarenheterna därifrån gjorde att hon trivdes ganska bra i vården. Hon menar att vi tillåts vara lite mänskliga att man inte ska klaga för att vi ändå har det ok.

Jag menar att skillnaden mellan brödfabriken och handikappboendet inte är så stor. Det är samma princip. För var dag som går blir arbetet mindre mänskligt. Vi får kortare pauser och mindre tid att göra det bästa vi vet, att sitta och dricka kaffe i lugn och ro. Jag tror att den mentaliteten bland vissa vårdare och samhällets attityd emot vårdarbete gör att vi fastnar i fällan. Vi ska ju för fan helst be om ursäkt för att vi tar betalt för att utföra de tjänster som gör att den sociala fabriken fungerar. Om vi fortsätter gå runt och huka oss och vara så jävla nöjda med att jobba i vården kommer ingenting att hända. I Finland var sjuksköterskorna beredda att säga upp sig allihop. Dom fick 17% i lönehöjning.
Jag tänker i vilket fall fortsätta läsa på jobbet. Folk får gärna var ambitiösa men jag gör bara vad jag måste.