Det nya Sverige

Imorse ringde min hallick. Dvs ett bemanningsföretag.
Dom vill att jag ska kränga TV apparater. Jag blev faktiskt glad jag trodde inte att dom skulle höra av sig. Men jag spelar med. Hoppas att dom inte kommer att kolla upp mig.
Är nämligen dömd för snatteri tidigare. Ingenting jag ångrar men något som komplicerar jobbsökandet en aning. Har även ringt runt till vårdarbetsplatser och har fått napp på en hel del ställen. Jag hade egentligen inte haft något emot att vara arbetslös om det inte hade känts så jävla isolerat. Det är nog trevligare att vara arbetslös flera stycken. Människor är sociala varelser vi mår inte bra av att gå och dra för oss själva. Men Sverige är ju den totala sociala kontrollen och isolationens land. Om vi blir arbestlösa går vi ensamma till arbetsförmedlingen. Vi får ensamma stå emot trakaserier ifrån socialen, a-kassan eller "arbetscoachen". Om det blir problem på jobbet så går vi själva till en facklig byrokrat som i dom flesta fallen kommer att skita oss i munnen.
Men det finns ju gemenskap också. När vi kämpar tillsammans emot borgarpacket som lever på våra liv. När vi träffas och delar erfarenheter runt all skit vi får stå ut med på universitetet eller i intervjun med bemanningshallickarna. Gemensam kamp är vapnet emot utsugning, islolation och kontroll.

På tal på kontroll så anmälde jag mig på vikarien.se häromdagen. Jag har tänkt testa att vara lärarvikarie ett tag. Jag måste säga att jag är kritisk till det projektet. Känns som ännu ett led i prekariseringen (ett begrepp för osäkerhet, jag refererar här till en osäker arbetsmarknad).
Dom vill väl ha en här av arbetslösa, studenter och papperslösa som när som helst ska kunna hoppa in och jobba med vad som helst. Och om det inte passar så blir man prickad. Och det kommer alltid att stå en ny arbetsvillig medarbetare utan någon som helst vetskap om skiten en tidigare kamrat gått igenom.

Det är en dyster framtid vi går till mötes. Men jag ser även möjligheter med prekariteten. Jag tänker mig den osäkra arbetaren som en osäkrad pistol. Utan särskilt mycket att förlora kan vi vara beredda att slå till (eller skjuta om man ska använda pistolbegreppet) hårt och skoningslöst. Vi blir inte kvar särskilt länge på en arbetsplats vilket gör att vi ibland kan ta oss friheter. Historisk har ibland osäkra arbetare varit betydligt mer angelägna om att slåss än den fackligt anslutna skillade socialdemokratsika ARBETAREN.
Men jag får se vad som händer om det blir något jobb eller om jag tvingas vara kvar i arbetslöshetstristessen.

Total islolation

Jag skrev en dikt häromdagen när jag kände mig isolerad och ensam.

Total isolation
I timmar
I timmar
Jag sitter framför skärmen
Finns det jobb?
Jag orkar inte söka
Orkar inte anstränga mig
Pengarna tar slut
tiden rinner ut
Jag är arbetslös och likförbannat hopplöst isolerad.

Arbetsförmedlingen

Jag är en av dom där åttitalisterna som inte vet var jag vill göra av mitt liv. Efter att ha slitit ut mig i kunskapsfabriken en termin bestämde jag mig för att strunta i det och söka ett jobb. Eller kanske framförallt ha tid för saker som är roliga. Ha tid att vara ledig och träffa kompisar och hålla på med intressanta aktiviteter. Ett deltidsjobb skulle passa mig perfekt. Att tjäna lite pengar och ha tid med annat. Jag vill tillägga att jag är en person som lever på sjukt lite pengar. I den mån att det är skadligt för mig själv. Eftersom jag nästan aldrig har någon inkomst så finns det aldrig ett överskott. Det finns bara spara och spara och spara.

Nåväl till inkomst problemet. Efter samtal med ALFA kassan försäkrade dom mig om att jag nog kunde få A-kassa. Efter ännu ett samtal ser det mörkt ut. Jag åker på studerande vilkoret precis som sist. Fan i helevete. Jag hade räknat med att casha in en 320 spänn per dag. Men icke. Jag kommer ihåg när dom genomförde A-kasse försämringarna. Borgarasen på DNs ledarsidor skrockade gott om att nu var det slut med sommarlov för studenterna. I kulturdelen gormades det väl mer om att nu skulle vi få söka sos istället.

Och ja. Efter att ha missat jobbmatchningen på arbetsförmedlingen trots att jag skyndade mig dit. Kom jag modfälld hem. Jag hade faktiskt sett fram emot att få gräla lite med Coacherna. Konsulenten jag träffade hade lika blå ögon som arbetsförnedringens logga och triumferade med att det spelade ingen roll att jag inte fick A-kassa. Jag måste nämligen vara aktivt arbetssökande för att få sos. Dom är verkligen riktiga as. Och på något sätt känner jag att de är extra nöjda med arbetslinjen.

Väl hemma ringde jag sos. Det är en hel del som ska fixas innan man får dom pengarna förstås.
Och mitt lokala socialkontor har dessutom extra kontrollåtgärder i form av vuxendagis där man måste sitta med coacher ifrån arbetsförmedlingen och söka jobb några timmar i veckan.
Fy fan i helvete!

Det är lite så jag känner om allt i jobbväg just nu. Ingenting känns roligt. Jag jag skriver De facto detta inlägg just nu för att jag inte orkar sätta igång att söka jobb. Så vad ska man satsa på om allt känns skit?

Vardagsmisär var det...